Jag drömmer.

Alltså lever jag.

Jag har ägnat mitt liv åt att förverkliga en massa drömmar.

I början var det mina egna drömmar och med tiden blev det andras. 

Jag har åkt skidor på flera hundra skidorter runt Alpernas alla hörn. Och jag har åkt skidor i Lappland, Klippiga Bergen, Pyrenéerna, Karpaterna, Balkan, Turkiet, Uzbekistan och Japan.

Just nu råder avrådan. Man förväntas inte resa. 

Dessutom är 80 % av alla liftar i Alperna inte öppna för allmänheten.

Inget drömläge eller är det kanske just det? 

Läge att drömma om vackra platser och härliga medmänniskor.

I kyrkan i den franska lilla bergsbyn Chatel finns en inskription som fritt översatt säger; 

Min Gud är mötet med naturen och mötet med människan.

Tänkvärt och inspirerande. Jag tror att vi är många som håller med. Att det är i Mötet som det händer. Sen är det kanske många i vår sekulariserade värld som inte använder eller känner sig bekväma med ordet Gud.

Med de gillar folk och berg.   

Jag drömmer att göra om den mest udda skidresan jag gjort. 

Häromåret ringde min vän skribenten Håkan från Lappland och undrade om vi inte kunde göra om den resan. Javisst, sa jag, låt oss göra’t. Men det kom saker emellan. Olika projekt, planer och en och annan pandemi.

Det handlar om en skisafari som börjar någonstans de franska Alperna, i trakten av Valmorel eller möjligen i Val Thorens. Och slutar i Italienska La Thuile.

Det handlar om en skidresa som kombinerar fin skidåkning genom några av planetens största skidområden, trevliga måltider och en unik konsthistoria.

Om vi tar den enkla varianten skidar vi från Val Thorens till Meribel och sen mot de långa svepande pisterna ner mot Saint Martin de Belleville. Strax ovanför byn ligger pilgrimsplatsen Sanctuaire Notre Dame de la Vie. Vi gör en stoppsladd framför kyrkporten där vår lokalguide Anne-Marie står med nyckeln i handen och släpper in oss i en sällsam barock-interiör. 

Efter själslig spis väntar en god lunch på krogen Le Montagnard i Saint Martin. 

Vi tar oss vidare tillbaka förbi Meribel över till Courchevel och skidar hela vägen ner till Bozel nedanför Les Praz. En tio minuters taxifärd tar oss till Champagny där vi besöker det lilla söta kapellet Saint Sigismond på en liten kulle vid ingången till byn. Den oansenliga byggnaden har en magnifik altartavla med 160 (!) utsnidade barockänglar. En del lär likna några av dåtidens bybor… 

Liften från Champagny tar oss upp i La Plagne’s stora skidsystem som är förbundet med Les Arcs via den spektakulära kabinbanan Vanoise Express 400 meter över byn Peisey Nancroix.

I trakten finns nästa kapell Notre Dame des Vernettes som bara är öppet på sommarhalvåret. Med goda vertikala förbindelser kommer prästen själv på skidor och öppnar dörren så vi kan kika in. Ytterligare en barockskatt att förundras över. 

Den genuina krogen Ancolie i Nancroix några svängar nedanför lämnar ingen oberörd. Rustikt så man undrar om klockorna stannat, ty här serveras en fransk lunch som från en svunnen tid.

Den lilla käcka skidbussen tar oss upp till Peisey och en av de sista korgliftarna jag känner. Vidare upp i det gigantiska skidsystemet Les Arcs. Berget känner jag väl ty här bodde jag i två vintrar. Vi plöjer lite lärkskog innan vi tar oss upp till Aiguille Rouge 3220 m.ö.h. och den häpnadsväckande långa pisten med 2000 (!) fallhöjdsmeter ner till Villaroger. Här väcks åter gamla minnen från förr när Madame Blanc i sin lilla stuga med tre bord frågade om jag kommer tillbaka för lunch nästa tisdag. Ingen el, ingen telefon. Ett handslag och ett avtal om att ses igen om en vecka. 

På andra sidan dalen ligger den lilla byn Miroir* som påstås fått sitt namn eftersom den kan spegla sig i glaciären mittemot… 

Vi tar liftarna upp från Villaroger förbi Arc 2000 och Arc 1950 och tar oss till Arc 1600. Om snöförhållandena tillåter fortsätter vi hela (eller halva) vägen ner till Bourg Saint Maurice.

En liten skidbuss tar oss på tio minuter förbi Seez till sittliften Les Ecudets som ingår i skidområdet Espace San Bernardo. Kanske franska alpernas mest underskattade skidområde som förbinder La Rosière på franska sidan med La Thuile i Italien.

Vi checkar in och en taxi tar oss till den unika krogen Chez Merie i Miroir*. Lokalen ser nästan likadan ut sedan 80-talet, och det gör krögerskan också, men det visar sig vara dottern. Nästan samma meny, samma rörelsemönster och samma lite släpiga röst. Vi äter lamm grillat över öppen eld med krämig potatisgratäng som vi brukar. 

På morgonen tar vi de snabba sittliftarna från La Rosière upp på berget inklusive den senast byggda som tar oss till 2880 m.ö.h. Efter några långa åk på framsidan väntar de enorma ytorna vid Petit Col de Saint Bernard. I det snörika passet mellan Frankrike och Italien hittar vi sannolikt orörd snö. En härlig italiensk lunch på någon av de otaliga krogarna ovanför La Thuile innan vi avsluter dagen med bad i de varma källorna i Pre St Didier.

Svårt att överträffa utsikten över Monte Bianco från bastun eller de varma utepoolerna.

Håkan och jag vill gärna ha sällskap på resan. Hänger du med?

Peffe