En resa i tiden med många intryck

Kontraster, lavinfara, uland, diktatur, jungfrulig snö, dekadans, tusenårig historia,
bilar, hästar i en salig röra.

Jag får lift med en bil av årsmodell 1973.

Mina nyvunna vänner från St. Petersburg noterar att fönstren har en ålderstigen
gravering och reagerar med förvåning över bilens ålder.

Det sägs att det inte fanns några bilstölder under förra året. Bilstöld straffas nämligen
med 20 års fängelse. Under veckan såg vi inte en enda moped eller motorcykel. Enligt
vår ciceron är de förbjudna för att undvika att ”kvinnor blir av med sina handväskor”…

Vi har just avnjutit resan bästa måltid vid ett gatukök vid vägkanten i Chimgan.

De möraste bitarna på spett från ett nyslaktat får grillat över den hemmagjorda grillen.
Till detta nationalrätten Plov som närmast kan liknas vid Nasi Goreng. Det blev inget
lyft idag och guiden bjuder in oss till sig.

Besöket på lavininstitutet CAC lämnade en märklig känsla i kroppen. Det skapades 1982
under dåvarande Sovjet och fick 1983 en utmärkelse såsom den mest prestigefulla av
alla meteorologiska stationer i landet.

Sedan dessa har det bara gått utför. De hade tidigare några granatkastare för att
säkert spränga bort lavinfarliga områden. Nu har presidenten förbjudit detta, kanske
är han paranoid och rädd för attentat? Huset förfaller, 3 av rummen på institutet
saknar värme och toaletterna frös sönder för 20 år sedan. De 9 anställda har 100 $
i månadslön och har idag inte råd att köpa en ny termometer.

Här är prylar han gjort själv för att mäta snödensiteten.

Chefen jobbar extra som helikopterguide och en bättre sådan står inte att finna i hela
Asien. Han fyller 65 den 9 maj och är starkare än de flesta skidåkare jag träffat. Snön
var nyfallen djup och mycket instabil men han kryssade säkert mellan hajar och minor,
om ni förstår vad jag menar. Jag har aldrig åkt skidor under sådana förhållanden och
hade stundtals svårt att slappna av.

Lössnölavinerna avlöste varandra och när vi kommit ner för branten hade alla sluttningar
släppt utom på den bergsrygg som guiden valt. Hans 15 år gamla Scott-skidor med
hyrbindning har sett bättre dagar. Min nya vän från St. Petersburg köpte mina Salomon
Shogun för att skänka dom till guiden. Han blir tårögd, stirrar länge på de breda skidorna
och dess märkliga randonné bindningar och stammar så småningom fram ett tack.

Kanske det mest känslosamma ögonblicket i mitt liv som skidåkare.

Att åka till ett uland i Asien för att åka skidor blev en starkare, eller snarare, många
starkare upplevelser än jag någonsin räknat med.