I veckan åkte jag och Chris över till St. Moritz ett par dagar för att ”reka” lite
inför vinterns grupper i Engadindalen. Vädret var precis som vanligt. Med
322 soldagar per år (enligt turistbyrån), mycket snö i december och en av
Schweiz kallaste dalgångar så var det bara att ta på långkalsongerna, smörja
in näsan med solkräm och ge sig upp på berget.

Utsikt mot sjön Silvaplana (Chris favoritplats på sommaren där han kite-
surfar på helgerna) från Corviglias liftsystem. Det var lite kallt om näsan, men
så fort solen kom fram så blev det riktigt behagligt.

Det tog inte lång tid innan vi hade lyckats sniffa upp lite orörd snö. Turisterna
i St. Moritz är mer intresserade av nypistade backar och lyxiga luncher än
lössnön. Här siktar vi in oss på några svängar ner mot grannbyn Celerina.
I bakgrunden ser ni Pontresina och glaciäråkningen på Diavolezza.

Snön var inte bottenlös men av yppersta kvalitet. Att vi dessutom inte såg
en enda människa på hela åket gjorde naturupplevelsen ännu starkare.
Både jag och Chris var överrens om att vi har världens bästa jobb.

Självklart så ska varje lyckat offpiståk sluta i en snårig bäckravin med riktigt
tät snårskog. Vi korsade säkert bäcken fem gånger och förstod snart varför
det inte var så många spår före oss.

På vägen upp igen med liften kunde vi nöjt konstatera att spåren blev helt
ok. Nere i dalen ser ni landningsbanan där de flesta av St. Moritz gäster
landar med sina privatflyg.

Även vi skidåkare behöver äta lunch, så vi begav oss till El Paradiso för att
uppleva hur ”the rich and famous” beter sig. Nu är det inte första gången
jag är i St. Moritz, men jag blir lika överraskad varje gång. Maten och utsikten
är i och för sig gudomlig, men att ha en gräns på minst 500 kronor per person
är väl ändå lite att ta i. Denna lilla osttalriken till förrätt kostade endast 175
kronor, men då ingår spektaklet med alla plastikopererade damer och diamant-
utsmyckade solglasögon.

Nu var det inte bara skidåkning som gällde. Vi skulle även kolla in lite hotell
och matställen. De nya rummen på vårt favorithotell var helt fantastiska. Detta
är själva entrén. Sovrummet med ”walk in closet” räckte gott och väl till för
vår packning. Sedan kommer jag inte ihåg om badrummet var andra eller
tredje dörren till vänster.

Vi fick även äran att äta middag med hotelledningen. Maten, vinet och servicen
är fantastisk och Michael och Andrea såg till att vi inte hade tråkigt. Vi passade
också på att kolla in nattlivet och lyssnade på lite live-musik på Stübli. Diamond
Club får vänta till nästa gång.

Sedan var det bara att hoppa ner i den gigantiska sängen för några timmars
sömn innan tåget tog oss tillbaka mot Engelberg igen. Kan även berätta att
kälkbanan mellan Preda och Bergün såg magisk ut. Vi var nära att hoppa
av och ta ett åk, men vi sparar det till en annan gång.

Soliga hälsningar från en glad Dahu

KEEP SKIING

Johan