Apropå vandring – turismens ursprung

Sveriges mest kända vandringsled är förmodligen Kungsleden. Men det är lite som
Sibirien, alla har hört talas om den men det är faktiskt inte så många som faktiskt
vandrar. Någonstans kring 8000 personer per år går delar av sträckan.

Börjar man prata vandring kommer Pilgrimsleden till Santiago di Compostella alltid
på tal. Det är liksom nästa pinne på stegen. Den mest omtalade av de stora vandringarna
man ska göra någon gång i livet. Och det är många som vandrar. Förra året kom 192000
pilgrimer fram till pilgrimsreceptionen i Santiago varav 85% till fots, 14 % per cykel,
281 till häst och 22 med rullstol!

Just vägen till Compostella har sett ett rejält uppsving i modern tid, efter bl.a. Paolo
Coelhos bok som kom ut 1987.  Som en jämförelse kan nämnas att åren innan var det
endast ett hundratal pilgrimer som besökte katedralen i Santiago. En och annan film
lär ha hjälpt till att popularisera vandringen. Och regionen Galizia satsar stort på att
locka ännu fler. Idag utgörs bara hälften av uttalat religiösa.

Pilgrimsmusslan är symbolen för pilgrimer. Ska man vara helt rätt utrustad bär man den
i ett snöre runt halsen, en stav i handen och en hatt på huvudet. Och en liten packning.

Det finns många leder som ingår i det som liknar ett spindelnät av leder; Pilgrimsleden,
El Camino eller Jakobs väg som den ibland kallas på svenska. Drygt hälften av alla
pilgrimer är spanjorer och de går någon vecka på den spanska sidan. 70 % av alla går
den som kallas Frances Camino, den franska leden. Den längsta dokumenterade sägs börja
i Moskva…
Det finns bland många många andra även en engelsk led som angör Galiciens norra kust
och ytterligare en som kommer sjövägen från söder.

Jag bestämde mig för att prova. Ett litet prov på en dag. Och varför inte då göra
som pilgrimerna gjorde på Medeltiden. Börja hemma. Tänkt och gjort. Jag packade min
ryggsäck med nötter frukt och vatten och började gå. Två km hemifrån strax utanför
Annecy hittade jag den första markeringen på ett träd. Den stilistiska snäckan som är
symbolen för Jakobs Väg, eller som den heter på franska; le chemin de Saint Jacques
de Compostela.

Det charmiga är att man möts av många beundrade blickar av folk som frågar om man är
pilgrim på väg. Det finns även en viss status bland pilgrimer där den som gått längst
står högst i rang…

Nu gick jag inte såå långt så någon status bland vandrarna jag mötte hade jag inte.
Ärligt talat mötte jag inte en enda. Jag såg några äldre herrar som klistrade snäckdekaler
tillika vägmarkeringar på strategiska platser längs vägen jag gick.
Jag såg dom i början på dagen, när dom knaprade på sin picknick och vid ett av de
sista vägskälen för dagen, då de åkte hem efter sitt dagsverke. Trevlig pensionärssyssla.

På Medeltiden skulle varje kristen göra minst en pilgrimsvandring och Santiago var
länge den populäraste destinationen, tillsammans med Rom och Jerusalem. Vårt eget
helgon Birgitta från Vadstena lär ha varit där. Och numera ett hundratal svenskar i
(övre) medelåldern.

Allteftersom insåg allt fler driftiga människor utefter vägen att det där med pilgrimer
var en intressant och lönande företeelse. Ty som alla andra behöver dessa vandrare äta
och sova och det gick att slå mynt av detta och vips uppstod resande rum, värdshus,
hostels och vägkrogar.

Av naturliga skäl dök det under årens lopp upp ett otal orter som man kunde vallfärda
till. En affärsidé att kopiera helt enkelt. Det gällde ”bara” att komma på en anledning.
Några benbitar från något helgon eller en helig uppenbarelse. Sen gällde det att sprida
ordet och det gjorde man genom kyrkan som ju hade monopol på informationsspridning.
Några av dessa orter levde några decennier och andra har överlevt i flera sekel. Några
av de mest namnkunniga är Lourdes i Frankrike, Czestohowa i Polen och Fatima i Portugal.
Även i Norden har vi haft vår beskärda del, nämligen Nidarosdomen i Trondheim med St
Olavs grav som attraktion (!)

En liten souvenir (som ju betyder minne) kunde vandrarna/pilgrimerna sannolikt också
behöva för att visa upp därhemma och så uppstod (den religiösa) souvenirindustrin som
än idag omsätter astronomiska belopp.

Turismen i ett nötskal. Eller snarare i ett pilgrimsmusselskal.