In English På svenska

Haute Route – den höga vägen

Mina första stighudar satte jag fast på skidorna år 2000. Platsen var Borgafjäll, vädret var sämre än uselt, och mina 197 cm långa storslalomskidor vägde mer än lovligt mycket. Turen kvalade inte in på topplistan över sköna skidupplevelser och hudarna torkade snabbt upp till oanvändbart skick. Men så för tre år sen, när jag bodde i Cervinia i Italiens nordvästra hörn en säsong, gjorde jag ett nytt försök på stighudar och föll pladask för skitouringens magi. Lättheten att ta sig rakt ut från huset i ospårad natur, långt från människor och ljudet av liftar.

Så när jag fyllde 40 häromsistens fick jag den bästa födelsedagspresent jag någonsin fått – en veckas skitouring på Haute Route, den höga vägen mellan Chamonix och Zermatt. Haute Route är en numera klassisk sträcka som gicks till fots av medlemmar av den brittiska alpina klubben redan i mitten av 1800-talet. Turen genomfördes första gången på skidor 1903 och har sedan dess förblivit en klassiker i skitouringsammanhang. 160 km lång startar den i Chamonix Mont Blanc i Frankrike, varifrån den vindlar sig fram i dramatisk terräng på hög höjd genom Valais i Schweiz och avslutas i Zermatt vid foten av Matterhorn.

Så, i väntan på avresedagen införskaffades lite teknisk utrustning som saknades, bokades upp barnvakt och flygbiljetter. Med min man Jesper som bästa följeslagare, ryggsäck på 6,5 kg och kvirr i benen anlände jag så till Chamonix på Skärtorsdagen där vi mötte upp vår bergsguide Per Ås över en pizza och ett glas rött för en sista genomgång av utrustning och planering av turen. Efter en god natts sömn parkerade vi Pers folkabuss i legendaren Felix St Claires trädgård i Argentiere, fick varsin kram och lyckospark i baken och så bar det av upp i kabinen upp på Les Grands Montets. Vädret var även vid denna turs början sämre än uselt så folksamlingarna lyste med sin frånvaro. Snabbt infann sig känslan av att vara helt ensamma på berget och jag fick en skön känsla av frihet av att ha allt jag behövde för en veckas turande på ryggen och på fötterna.

Första åket ner för Grands Montets gick i obefintlig sikt och maklig fart mellan isblock och sprickor ner till Argentiereglaciären. Väl nere drog vi på stighudarna och började den korta turen på knappa 300 höjdmeter upp till Argentierehyttan. En lätt uppvärmningsdag – helt perfekt för acklimatisering till höjden och inkörning av utrustning.

HR1

Dag två bjöd på desto mer! Efter uppstigning i ottan och start i soluppgången skidade vi ner längs glaciären för att därefter klättra med stegjärn och isyxa upp för en brant couloir för att nå vidderna på Le Tour-glaciären. Med knallblå himmel och en allt mer värmande sol som enda sällskap hudade vi i skön takt upp över den stora glaciären. Ganska snabbt infann sig ett slags meditativt tillstånd där tanken flög fritt, lungorna fylldes av frisk, tunn luft och själen fylldes på med energi. Efter några lyckade och några mindre lyckade kick-turns upp mot Col du Passon öppnade sig nästa vidd att skida över, Trientglaciären.

Trots att vi gick den klassiska sträckningen och att det var påskhelg så såg vi inte skymten av en annan människa på timmar! Efter 1300 höjdmeter och många timmar på skidor var jag sjukt sugen på kall dricka på en solig terrass – och Trienthyttan bjöd på precis det. Skönt häng i underställ och hyttatofflor tillsammans med andra skitouringgäng som under eftermiddagen trillade in på hyttan gjorde dagen och när vi alla sa gonatt och släckte kl 21.15 tog det inte många sekunder innan tröttheten helt tog överhanden och vi alla sov sött – tio på rad i överslafen och tio i underslafen.

HR5

Nästa morgon bjöd på uppstigning klockan 4.55 och då var jag minst sagt trött, mör och stressad av alla människor i pannlampa som skulle ut ur hyttan på exakt samma minut för att påbörja turer åt olika håll. Men med lite egen effektivitet och fullservice från Pers sida med hjälp att få ordning på utrustning och skidorna uppställda i startläge så var vi ute som första grupp. Några svängar ner längst Trientglaciären i morgonljuset, och jag var bara tvungen att stanna, titta, andas och låta mig förföras av det magiska rosa morgonljuset när solen gick upp över bergen.

HR2

Efter en brant klättring, inrepade och med skidorna på ryggen, fick vi ett magiskt morgonåk ner genom Val d´Arpette – kryssandes mellan moräner och så småningom genom ospårad lärkskog. 1300 höjdmeter senare i Champex-Lac befann vi oss i civilisationen igen och mobilen gav ifrån sig sina första sms-pling på flera dagar. Ett samtal hem och en taxiresa senare satt vi i äggliften upp från La Chable på väg upp i skidsystemet i Verbier – lätt besvärade över mängden människor efter några dagar i absolut stillhet och lugn. Först när vi skråade ut i botten av Bec de Rosses och började klättringen uppåt mot Col de la Chaux på 2940 möh infann sig lugnet igen. På andra sidan krönet, där starten på Freeride World Tour finalen går, lämnade vi återigen ljudet av liftar och människor bakom oss i ett fint åk ner genom böljande morän. Efter ett par timmars skidande i total whiteout upp på ytterligare ett pass, Col du Momin på dryga 3000 meter, började vi ett långsamt och trevande åk ner mot Prafleurihyttan. När molntussarna temporärt vek undan och gav oss sikt fick vi ett galet fint åk i nyfallen snö och då det var fler än jag som inte kunde hålla små glädjetjut på insidan.

 

Nog hade jag haft respekt för den här typen av högalpin aktivitet tidigare, men under natten fick vi ytterligare en påminnelse om att det är en extrem miljö att vistas i. Mitt i natten vaknade jag av ljudet av en helikopter som landade precis utanför hyttfönstret. Tyvärr markerade det slutet för en av killarna i en annan grupp vi träffat på turen, som känt sig lite hängig. Med konstaterat lungödem blev det evakuering och ett par dagar på sjukhuset i Chamonix.

Morgonen efter startade vi på hudar direkt utanför hyttdörren upp till Col de Roux på 2804 meters höjd. Efter någon timmes halvbrant klättring blev det VM i travers längs med västra sidan på Lac des Dix. Härliga vyer, snabb travers och lång sträcka avverkad på ganska kort tid. Sen återstod det för dagen egentligen bara en klättring från isen nere på sjön upp till Pas du Chat. Klättringen gick bra, men den efterföljande turen upp på glaciären upp till Cabane de Dix tog fullständigt musten ur mig, och för första gången på turen tog all energi slut. Jag orkade inte ens svara på tilltal och mitt enda fokus var att sätta höger fot framför vänster och vänster framför höger. Retligt nog tronade hyttan upp sig mitt i synfältet väldigt snabbt – enda kruxet var att man var tvungen att gå runt hela berget för att sen klättra upp till hyttan bakvägen. Det blev en riktig pannbensövning för min del. Andra i sällskapet såg dagen som den lättaste hittills på turen eftersom hela övningen bara tagit ca 6 timmar, och valde att köra en extratur på 500 höjdmeter för att få ett fint kallsnöåk tillbaka ner till hyttan. Själv unnade jag mig en cocktail av kaffe, Aspirin, varm choklad och salt på hyttans terrass för att ladda inför turens sista dagar.

HR3

Vädret har ju en förmåga att lägga sig i alla typer av alpina äventyr, så även detta. Framåt kvällen drog det in busväder och vi diskuterade olika alternativa rutter för att ta oss vidare. När morgonen kom gjorde vi ändå ett försök att hålla oss till ursprungsplanen att ta oss upp på turens högsta punkt, Pigne d´Arolla på 3790 meters höjd, med en plan B att ta en lägre väg mot Col des Vignette. I lä av berget började vi klättringen på 950 höjdmeter. Vinden tog tag i oss ordentligt den sista biten upp på den tronande toppen, men vi behövde aldrig vända utan gjorde vad som kändes som en riktig toppbestigning på den blåsiga och hala Arollatoppen.

Efter ett riktigt fint åk på 800 höjdmeter ner mot Haute Routes mest spektakulärt placerade hytta, Vignette, laddade vi energidepåerna med apfelschorle och rösti i bästa stjärnkrogsklass inför turens sista dag.

 

Sista dagen bjöd på en värdig avslutning på denna hisnande väg genom alperna. Med tidig start i pannlampans sken påbörjade vi den 30 km långa turen över tre pass på totalt 1200 höjdmeter; Col de L´Eveque, Col du Mont Brule och Col d’Valpelline. Efter varje pass bjöds vi på riktigt fina belöningar i form av fina åk i kall, orörd snö som fungerade som rena energiinjektioner mellan klättringarna. Jag hade drömt hela turen om att få se mitt hemmaberg Matterhorn/Cervino trona upp sig mer och mer för varje stavtag och steg jag tog upp mot Col d’Valpelline, men sikten lyste med sin frånvaro och jag fick bara lita på att berget fanns där nånstans bland molnen. Väl uppe på passets topp repade Per in oss och så började vi det 1500 höjdmeter långa åket ner mot Zermatt. Första biten kryssade vi långsamt mellan glaciärsprickorna men ganska snabbt kom vi ner under molnen och sakta men säkert trädde Tobleroneberget med sin karaktäristiska form fram och förgyllde vårt åk. Utan rep som band ihop oss susade vi så ner sista biten mot Zermatt. Trots att andra redan spårat upp en hel del så luktade sig Per fram till orörda delar så att vi fick ett magiskt avslutningsåk innan dalen till slut planade ut och slutade i pisten ner mot byn. Vilken lyckokänsla att vara nere!! Molnen hade helt skingrat sig under sista delen av åket och med Matterhorn i fonden fick vi till slut vårt målfoto iklädda larvigt breda leenden.

HR4

2016-04-05 Sylwia Lindén