De flesta som bilat mellan Frankrike och Spanien har sett den. Toppen som med en
sällsynt självklarhet dominerar den östra delen av Pyreneerna.

Kommer man norrifrån så är det bara att ta höger i Perpignan i riktning mot Andorra.
Efter ca 30 min strax innan Prades tar man vänster in på småvägarna förbi Los Masos
och Villerach. Där börjar en väg som alla avråder dig från att om du inte har en
gigantisk jeep. Äventyraren i mig ville dock prova med hyrbilen, en C4.

22 km tog drygt 1½tm men upp kom vi till hyttan på 2150 m.ö.h precis som solen gick ner.

Middagen bestod av Tartiflette vilket är lite av bastard i sammanhanget ty det är en
typisk rätt från trakten av La Clusaz i franska Alperna. En helt annan bergskedja.

En kall natt i ouppvärmt rum på dryga 2100 m.ö.h. Som tur var fanns både kvinnligt
sällskap och många filtar.

Nästa morgon steg solen upp i Medelhavet och vips var vi på väg upp.

Hyttan vi sov på i natt syns på kullen mitt i bild.

Högt tempo för att hålla värmen ty trots breddgraden är det riktigt kallt på höjd.

Terrängen är minst sagt stenig..

Efter två timmar närmar vi oss toppen som på något märkligt vis verkar vara alltmer
svårtillgänglig ju närmare vi kommer..

De små gula markeringarna indikerar leden. Bra va ?

Toppen av Canigou som varje sann Catalan bör bestiga minst en gång i sitt liv.

Pyreneerna åt väster. 350 km bergskedja som slutar i Atlanten.

och medan vi hastar upp och ner för detta berg betar en liten hjord med hästar i all sin ro

En häst ovan molnen. Här är för en häst måhända gudagott att vara.

Qui va piano, va sano e lontano

Det som tar det med ro, mår bra och kommer långt.