Johans Drömmar

Vad är egentligen skillnaden på att drömma jämfört med att längta?Behöver det ens vara någon skillnad?

Vad är det jag saknar mest och skulle ge min högra pjäxa för att kunna göra just nu?

Det självklara svaret är ju ett slut på den här pandemin som har begränsat oss det senaste året. Att personalen på våra sjukhus och äldreboenden får gå tillbaka till en mer hanterbar tillvaro och att vaccinet ska sätta stopp för eländet. 

Egentligen borde jag inte önska mig något annat.

Speciellt inte eftersom jag sitter här i mitt älskade Engelberg där liftarna fortfarande snurrar. Snön har vräkt ner sedan långt innan jul och förhållandena är bland de bästa på hela 2000-talet. Ändå är det något som skaver och ibland håller mig vaken om nätterna. Inte ens dubbla lager Compeed verkar hjälpa. 

Visst måste det vara tillåtet att drömma om något mer?

Man skulle kunna tro att jag längtar efter att utforska världens alla hörn och dammsuga planeten efter den djupaste snön och den största fallhöjden. Men efter att ha spårat lössnö, förutom i stora delar av Alperna, på Svalbard, i Sibirien, Japan, Nordamerika och längs med den vackra norska fjordkusten, i snart 30 år så är det inte själva resmålen som upptar mina drömmar.

Det som verkligen har påverkat mig de senaste månaderna är avsaknaden av sociala kontakter. För mig är sällskapet ofta den viktigaste ingrediensen på en lyckad skidresa.

En osunt stor del av de senaste helgerna har spenderats i soffan framför Vinterstudion. Det är där jag har lyckats identifiera vad jag verkligen drömmer om. Mycket av min barndom präglades såklart av Ingemar Stenmarks framfart och vinster i den alpina världscupen. Jag är ju inte ensam om att ha längtat efter ett par Elan-skidor och att kunna snitsa mig nerför en brant slalombacke i Alperna lika elegant som honom. 

Däremot så tog det en stund innan jag fick se de stora bergen i verkligheten. 

Det började bland kullarna i Skåne, bland annat i det beryktade dödsstupet i Degeberga och den ”gigantiska” Vångabacken. Detta följdes så småningom upp med familjens sportlovsresor till Lofsdalen, Idre och Sälen i de svenska fjällen.

Självklart var den stora drömmen att någon gång sladda sig nedför die Streif i Kitzbühel, att på plats få se den mäktiga flyguppvisningen innan störtloppet i Wengen eller att få skråla sig svettig på en afterski-bar i St. Anton.

Allt detta drömde jag om som liten grabb medan Eurovisonloggan och dess pampiga toner tonades ut på teven och Plex trygga röst välkomnade mig till ännu en ny skidort med Alpblå himmel där en liten röd ägglift försvann bakom snötyngda träd.

Sedan många år är det nu Pops som välkomnar mig i soffan till de klassiska skidorterna.

Inte visste jag då, för nästan 40 år sedan, att jag idag har fått möjligheten att både skida, skåla och dansa mig genom merparten av tävlingsorterna i Alperna.

Borde jag då inte vara nöjd nu? Kan jag verkligen kräva mer av mina drömmar?

Vad är det egentligen som skaver när jag sitter där i soffan?

Min konklusion är att det är drivet efter att få visa upp detta för fler. Att få presentera mina vänner i Alpbyarna för våra kära kunder och gäster. 

Att få stå på starten av Hahnenkamm och försiktigt guida ner dem förbi Mausefalle, Steilhang och Hausbergkante varefter jag senare på The Londoner drar en skröna som kanske är sann, kanske inte. 

Att kunna välkomna dem till St. Antons bästa hotell nedanför VM-pisten medan Ricky serverar dem en svindyr men prisvärd GT.

Att efter att ha bemästrat världens längsta störtloppsbacke i Wengen kunna hoppa på det lilla bergståget. Ta sig över dalgången till Mürren och överraska dem med en exklusiv flaska schweizisk Petite Arvine i Othmars gömda vinkällare på Hotel Bellevue.

Detta låter kanske förvirrat, men det är exakt så mina drömmar ser ut i januari 2021. 

Medan Pinturault, Vlhova, Feuz, Gisin och de andra kanonerna kämpar om hundradelar och poäng på teven, så skulle jag vara mer än nöjd med några fartfyllda svängar i en välpreparerad pist följt av en god Wienerschnitzel i trevligt sällskap på en solig Alptopp.

Skulle till och med ge min vänstra pjäxa för att få uppleva detta snart igen.

Men ha tålamod, vintern 2022 står vi återigen på toppen och skakar bort imman från våra goggles, tillsammans! 

KEEP DREAMING

Johan